Något som till stor del har hamnat i skymundan på grund av kriget i Ukraina och Nato-debatten är att regeringen har beslutat om att omfördela 9,2 miljarder kronor från biståndet till flyktingmottagandet. Det är en så kallad avräkning på biståndsbudgeten. Det handlar om nästan en femtedel av biståndsbudgeten som förflyttas från det internationella utvecklingssamarbetet, utöver de 1,1 miljarder kronor som redan har omfördelats. Det är ett misstag att ställa bistånd och flyktingmottagande mot varandra. Båda behövs.
Det är visserligen tillåtet enligt det existerande regelverket att göra så, men det betyder inte att det är en bra idé. Sverige blir sin egna största biståndstagare medan behoven inte direkt minskar runtom i världen. UNHCR gick nyligen ut med att det nu finns 100 miljoner människor på flykt i världen. När jag jobbade som face-to-face ambassadör för FN:s flyktingorgan UNHCR för fem år sedan var den siffran på 67 miljoner. Antalet människor på flykt har alltså ökat med 33 miljoner på fem år.
Antalet konflikter och oroshärdar är flera, inte minst Syrien och Jemen dyker upp i tankarna utöver Ukraina. Klimatkrisen kommer fortsätta att tvinga folk på flykt och förstöra människors uppehälle och försörjning. Samtidigt flyr folk förtryck och fattigdom. Högre priser på livsmedel och drivmedel som konsekvens av kriget i Ukraina resulterar samtidigt i ökad fattigdom och hunger. Lägg till drygt två år av en global pandemi som ökat redan existerande klyftor och beslutet att göra avräkningar på biståndet framstår som ännu mer felaktigt. Med tanke på behoven som finns är det snarare ett ypperligt tillfälle att föregå med gott exempel och öka biståndsbudgeten.
Samtidigt har regeringen lovat dyrt och heligt att en ansökan och eventuellt medlemskap i Nato inte ska påverka Sveriges arbete för demokrati och mänskliga rättigheter, eller göra oss till en svagare röst på den internationella arenan. Även om beslutet gällande Nato och biståndsbudgeten inte alls hör ihop så innebär den krympta biståndsbudgeten att det blir mindre pengar till demokrati- och människorättskämpar i exempelvis Nato-medlemmen Turkiet. Att vilja alliera oss med ett land som Turkiet som inte respekterar demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som vi minskar biståndsbudgeten är inte att vara en stark röst för fred och demokrati.
Flyktingmottagandet måste självfallet få tillräckligt med resurser för att kunna säkerställa ett gott mottagande. Men det bör inte ske på bekostnad av det internationella utvecklingssamarbetet. Det är exempelvis en märklig prioritering att behålla rut-avdraget som kostade staten 5,4 miljarder kronor 2019 men att göra en avräkning på biståndsbudgeten. Just nu inte är läge att subventionera städning och barnpassning åt den rikaste 10-procenten. Eller förresten, det var aldrig en bra idé, överklassen klarar sig finfint ändå. De behöver inget bistånd. Att från och med nästa år åter börja med sparandet inom den offentliga sektorn med 0,7% av BNP är inte heller logiskt när Sveriges statsskuld i förhållande till BNP redan är en av de lägsta i hela EU. De pengarna hade med fördel istället kunnat läggas på det internationella biståndet eller flyktingmottagandet. Med tanke på hur migrationen och nu biståndet skruvats åt går det verkligen att undra vart den humanitära supermakten Sverige tog vägen.
Sofia Hvittfeldt
Redaktör Libertas
