Ericsons bok skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Bret Easton Ellis’ roman American Psycho (1991) och Svensk Damtidning, men med den senares storögda beundran utbytt mot snustorr, sylvass ironi. Det ändlösa uppräknandet av överklassens vanor och ägodelar har ett tydligt syfte: att visa upp en samhällsklass som spårat ur, som likt Ikaros har lyft från resten av gruppen med bonusprogram och djärva aktieaffärer som vaxvingar.