Recension: Så jävla trött

Känslomässigt arbete, omsorgsarbete eller relationellt arbete – många namn för samma företeelse som har seglat upp som en allt större feministisk fråga i debatten. Att det inte räcker att prata om varvade listor, lika lön för lika arbete eller fler kvinnor i bolagsstyrelser. Eller att fördela hushållsarbetet jämställt. Nej, nu ökar medvetenheten kring det känslomässiga arbetet kvinnor utfört i långa tider men sällan belönats för.

.
En som tagit sig an detta ämne och på ett lättbegripligt sätt beskriver känslomässigt arbete är den amerikanska journalisten Gemma Hartley. Egentligen är det inget nytt, många feminister har pratat om detta tidigare, men Hartley har en förmåga att belysa ämnet ur flera olika aspekter. Hur kvinnor förväntas bedriva känslomässigt arbete i såväl relationer, i arbetslivet, i föreningar, gentemot barn och mot främmande män på gatan, krogen eller i sociala medier.

.
Hur definierar Hartley då känslomässigt arbete? Det handlar om omsorg, om att rå om och skapa god stämning. Att alltid se andras behov, planera och strukturera. Att skapa en effektiv och friktionsfri tillvaro där alla mår bra, ingen blir ledsen, sårad, obekväm eller kränkt. Detta är något som kvinnor utifrån könsmaktsordningen uppfostras och socialiseras till och sedan förväntas vara experter på.

.
Hartley beskriver väl hur detta tar sig uttryck i kärnfamiljen, där kvinnan blir projektledaren, men också på arbetsmarknaden där kvinnor är i majoritet i service- och omsorgsyrken som ställer höga krav på känslomässigt arbete. Tillhör du dessutom en minoritet (till exempel svart, slöjbärare eller funktionsnedsatt) ställs ännu högre krav: att skapa god stämning, inte skrämmas, vara servil och ha överseende. Svälja förtret och absolut inte vara gnällig. Så här beskriver Hartley hur Naseem Jamnia arbetar känslomässigt:

.
“Hon och hennes barn måste se till att alla, särskilt vita människor, är så bekväma som möjligt. ”När allt kommer omkring går vi omkring i kroppar som människor har bedömt som hotfulla. Vår blotta existens är hotfull.” Hon måste uppbåda omåttliga mängder känslomässigt arbete för att motverka det, och det arbetet uppmärksammas eller uppskattas i stort sett aldrig.”

.
Det är viktigt att sätta ord på företeelser, fenomen och beteenden och det är något som feministiska rörelser varit bra på. När vi pratar med varandra om våra erfarenheter, berättar om hur det verkligen är istället för hur det borde vara eller vad som passar på Instagram, då skapas kunskap. Kvinnojoursrörelsen i Sverige har genom detta arbetssätt ökat kunskapen om mäns våld mot kvinnor, om normaliseringsprocessen och även om känslomässigt arbete. Carin Holmbergs socialpsykologiska studie “Det kallas kärlek”, om hur könsmaktsordningen upprätthålls i och genom heterosexuella parrelationer, kom redan 1999. Kunskapen finns, men varför görs så lite för att fördela den känslomässiga arbetsbördan mer jämställt och jämlikt?

.

Såväl kvinnojoursrörelsen som Hartley menar att det beror på att det känslomässiga arbetet inte värderas. Kvinnor får ständigt stämpeln som kontrollfreaks och perfektionister istället för att deras omsorgsfulla arbete uppskattas och erkänns. Den rasifierade som påtalar rasism förväntas på ett trevligt sätt folkbilda sin omgivning. Känsloarbetet tycks inte ha något värde, men hur skulle vår civilisation se ut om inget känsloarbete utfördes? Hemarbete, som städning och matlagning, kan läggas ut på entreprenad och ges avdrag för, men hur outsourcar en känslor och empati?

.
Hartleys bok riktar sig främst till heterosexuella par och kärnfamiljer och ger massvis med råd om hur man i sin kärleksrelation kan uppnå mer jämställdhet – helt enkelt hur män och pappor kan ta mer ansvar och bedriva mer känslomässigt arbete i sina relationer. Hur du som kvinna kan förändra ditt tänkande och sänka kraven en aning och samtidigt få med din man på tåget. Visst menar Hartley att det är ett stort samhällsproblem och att det inte är individens fel att vi har en ojämställd fördelning av det känsloarbetet, men att vi alla måste ta ansvar och jobba för en förändring. Det vinner både män och kvinnor på.

.
Det som saknas i Hartleys bok, och som väl är symptomatiskt för vår tid, är bristen på systemkritik. Är det eftersträvansvärt att alla alltid ska vara nöjda, bekväma och glada? Är det ens rimligt? Varifrån kommer kravet på ha storslagna barnkalas, att det ska skickas tackkort hit och dit, att varje familj ska ha en stor, estetiskt tilltalande villa och magiska semesterresor? Visst är det trevligt, men är det nödvändigt? Nina Björks begrepp skitdrömmar, om hur det vi tror är det lyckade och fulländade livet snarare är kapitalets vinstmaximering, behöver vi prata mer om.

.
Förbjud reklam, sänk arbetstiden, höj lönerna för omsorgsarbete rejält, bygg fler kollektivbostäder och skrota RUT-avdrag. Lär barn tidigt att livet inte är en vacker och perfekt resa från vagga till graven utan att det finns motgångar och svårigheter och att livet rätt ofta är tråkigt, fult och miserabelt. Hur mycket vi än försöker täcka över och bädda in, planera och fixa, kan inte individen eller kärnfamiljen eller ens marknaden rädda oss från obehag.

.
Att män, som alltid varit vinnarna och dragit nytta av det känslomässiga arbetet som kvinnor bedriver, plötsligt skulle släppa sin maktposition och avstå kvinnors smörjande av mäns ego frivilligt, kan kännas väl utopiskt. Visserligen växer organisationen Män för jämställdhet och det ordnas killmiddagar lite här och var, men på det stora hela tycks män hellre leva helt ensamma eller köpa sig sex eller en fattig fru från ett annat land än att ta det känslomässiga ansvaret och värdera omsorgsarbete. Kanske kan Hartleys bok göra viss skillnad på individnivå. Men för att förändra samhället krävs något mer.

.
Madeleine Bengtsson, skribent och aktiv i kvinnojoursrörelsen

.
Läs mer: http://www.tidskriftenlibertas.se/det-obetalda-relationsarbetet/

.

Kampen mellan arbete och omsorg

.

Aktuella projekt

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *