Fläskets fascism

slaktade-grisar-pa-rad-i-scans-slakteri-i-kristianstad-foto-rickard-nilsson-tt

 

“Djurens förintelse”

Pelle Strindlund / Henrik Wig

Karneval Förlag

2016

 

Avelssuggan har betraktats och behandlats som ett värdefullt maskinellt redskap vars funktion är att pumpa fram spädgrisar som en korvmaskin.

– direktör på det amerikanska köttföretaget Walls, ur “Djurens förintelse”, 2016

 

På grund av att Tyskland behöver soldater har [kvinnan] ett visst värde som produktionsfaktor i krigsindustrin. Om hon anstränger sig kan hon bli nästan lika viktig som en mindre ammunitionsfabrik.

– Harald Ofstad om kvinnans roll i Nazityskland, ur “Vårt förakt för svaghet”, 2012

 

 

Djurrättsrörelsen har fått en ny tegelsten. I “Djurens förintelse”, utgiven i år vid Karneval förlag, gör Pelle Strindlund och Henrik Wig en komparativ studie mellan Nazitysklands förintelseideologi och -praktik, och vår moderna djurindustri. Den utförliga boken har emellertid en missvisande titel.  Detta eftersom det i djurens fall över huvud taget inte handlar om någon förintelse, utan om någonting mycket värre. Ett självgenererande system, där vi oupphörligen sätter nya varelser till jorden enbart för att spärra in och sedan slakta dem. Vi vill inte förinta djuren, vi avlar tvärt om fram fler och fler att döda. Nazisternas projekt hade åtminstone ett slut. Vårt dödande och vår grymhet fortsätter i evinnerlig tid.

 

Författarna tar inte det ena förtrycket på större allvar än det andra. De förringar inte förintelsen; låter den inte bli en djurrättsrörelsens populistiska språngbräda. Tvärtom innebär jämförelsen en fördjupad förståelse och respekt för nazistregimens offer och konsekvenser. Läsaren lär sig om rådande becksvarta cynism och vidrighet både i Nazityskland och i våra slakterier, utan att det ena förtar det andra.

 

Och det är detta som är den viktiga lärdomen. De värderingar som vi benämner som fascistiska ligger latent i vårt moderna samhälle; fascism är inte någon begränsad avart man kan härleda till en särskild historisk person eller en särskild epok. Sådan demonisering är en försvarsmekanism. 1930-talets fascism artikulerade urgamla föreställningar och idéer, nazismens idégods var på intet sätt nytt eller färskt. Däremot gjorde historiska och materialistiska omständigheter det gynnsamt att artikulera dessa tankar partipolitiskt. Man måste vara otroligt naiv för att inbilla sig att fascismen och dess lära dog 1945. Den fascistiska potentialen omfattar allt, fascismens flisa finns i oss alla. Strindlund och Wig identifierar denna latenta fascism i djurindustrin och i vår kulturs syn på djur. Det betyder ingalunda att djurindustrin är den enda scen på vilken den latenta fascismens skådespel härjar i dag – djurindustrin är ett av många symptom på att fascismen varken föddes eller dog med Mussolini och Hitler.

 

En av det kapitalistiska förtryckets mest centrala delar är alienationen. I vår ekonomis strikta arbetsfördelning ser varje löntagare bara en beskärd del av produktionen. Eftersom löntagarna inte har bestämmanderätt över det viktigaste vi har, produktionsmedlen, behöver de heller inte förstå hur någonting produceras eller varför. De förfrämligas från sitt arbete eftersom de inte kan relatera till det. På ett liknande sätt hör man ofta berättelser om tjänstemännen i Nazitysklands apparat. De enskilda tjänstemännen såg inte helheten, utan skötte sin enskilda uppgift i regimapparaten. Tillsammans utgjorde alla enskilda uppgifter en stor helvetesmaskin. Denna fragmentisering råder även i köttindustrin. Konsumenten är alienerad från djuret, produkten och processen. Kött är bara en vara; en vakuumförpackad biff. Det stora sammanhanget – att biffen var en del av ett djur, en kännande varelse med personlighet, social förmåga och livslust – finns inte. Att vår liberala samhällsmodell gör allt för att avpolitisera köttätandet genom att hänvisa till valfrihet bidrar förstås till bilden av verkligheten som en serie enskildheter snarare än strukturell och sammanhängande.

 

Kapitalismens vinstmaximerande logik fordrar mer kött, mer mjölk, fler och större ägg, tjockare päls. Den driver upp exploateringen av djuren och orsakar större och större lidande. Samtidigt är djurindustrin mån om att producera sitt falska medvetande; att framhärda vilket starkt djurskydd vi har i Sverige, hur nyttigt det är med mjölk, att det är naturligt att äta kött. Att köttätande skulle vara naturligt är en sanning med en modifikation. I naturen är köttätarna en minoritet. Åttio procent av alla fåglar och över nittio procent av alla däggdjur lever på vegetabilisk kost. Att kött skulle vara naturligt är således en ytterligt ideologisk tolkning av naturliga förhållanden.

 

Arla bjuder gärna skolklasser till ceremonin där sprittande kor släpps ut ur stallet för sommarens fria liv på ängarna. Aldrig att de skulle bjuda in ungarna till mjölkfabrikens övriga månader, då korna står fjättrade på betonggolv och matas med naturvidrigt kraftfoder för produktivitetsmaximeringens skull. Kapitalet är falskt som vatten. Så också i Nazityskland. Bolaget Degesch tillverkade Zyklon B och visste mycket väl vad gasen användes till. Krematorieugnarna i Auschwitz byggdes av två tyska firmor, Topf & Söhne respektive Kori, vars chefsingenjörer regelbundet besökte förintelselägret för att “reparera och förbättra kapaciteten på sina ugnar”. När regimens ariseringspolitik tvingade judar att sälja sina egendomar och företag till ytterst låga priser gjorde sig mången tysk pantbank och entreprenör en hacka.

 

En av bokens större förtjänster är uppgörelsen med myten om nazismen som djurvänligt orienterad ideologi. Att Hitler var vegetarian har de flesta som inte äter kött fått höra, men detta påstående är en sanning med en modifikation. Hitler uteslöt till stor del kött ur sin kosthållning av hälsoskäl men aldrig helt och hållet. 1941 såg Hitler personligen till att höja den veckoliga köttransonen i Tyskland och i freds- som krigstid propagerade Tredje rikets regim för ökad köttproduktion. Politiken i Nazityskland kan generellt inte betraktas som särskilt djurvänlig. Myten om att Nazityskland skulle ha upprättat världens strängaste djurskyddslag är just en myt – rådande lagstiftning var tandlös och full av undantag. Att plågsamma djurförsök inte var lagligt i Nazityskland är en lögn. Och 1942 förbjöds judar att ha husdjur, vilket resulterade i en massavlivning av katter och hundar som hade icke-ariska ägare då det heller inte var tillåtet att djuren överlämnades i någon annans vård. Kuriosa i sammanhanget är att Hermann Göring som första utlänning blev utnämnd till hedersledamot i Svenska Jägareförbundet 1938.

 

Som Strindlund och Wig mycket riktigt påpekar blir myten om nazismens djurvänlighet en retorisk figur, en manipulerad association för att förmedla bilden av “den farliga djurrätten”. Det är en av många strategier som bevarar köttideologin. De verkliga djurvännerna i Tredje riket tvingades till exil, sattes i koncentrationsläger eller gick i inre exil, det vill säga upphörde med sin verksamhet. Detta eftersom kritik mot rådande djurskyddslag betraktades som regimkritik, och i linje med Mussolinis totalitära karakteristik av fascismen, “O con noi o contro di noi” (“Antingen är ni med oss eller mot oss”), kunde sådan inte tillåtas i Nazityskland.

 

Det finns obetänksamheter som drar ned kvaliteten på “Djurens förintelse”. Den främsta är hur författarna på ett ställe skriver att det kan vara lika krävande att “komma ut” som vegetarian, “särskilt i miljöer där köttnormen är stark”, som homosexuell. Det är en stötande jämförelse. Mig veterligen förföljs, misshandlas och avrättas inte vegetarianer. Författarna över- eller vantolkar också somliga citat från offentliga personer. Djurförtrycket är så pass utbrett och frappant ändå, att det är onödigt att dra stora växlar på tanklösa eller skämtsamma uttryck som egentligen inte behöver betyda någonting.

 

Detta till trots är den gedigna titeln ett allmänbildande bidrag både till diskursen om fascism och nazism, och till djurrättsfältet. Det är en mänsklighetens spegel. Man hoppas att man befinner sig i lustiga husets förvrängande spegelsal, men reflektionen är allt för sann. Vår grymhet saknar proportioner. “Nazisterna hade inte slutit sina öron för samvetets röst. Men samvetet var nazistiskt”. Det är vår tid, våra förutsättningar, rådande ekonomiska, politiska och moraliska villkor som avgör vad som är moraliskt riktigt och inte. Vad vår samtids samvete tillåter skvallrar minsta charkdisk om. För oss politiskt aktiva är det viktigt att inse lagstiftningens normativa makt. Att förändra kulturmönster – som köttätande – tar ökänt lång tid. Beteendemönster påverkas inte av idealistiska strategier som att “prata om det”, “upplysa” eller “ta debatten”. Det är genom politiska beslut man förändrar samhället.

 

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

 

Bild: Slaktade grisar på rad i Scans slakteri i Kristianstad. Foto: Rickard Nilsson/TT

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *