Socialdemokratiska studentförbundet släppte idag ett “dreamteam”, en lista på 10 personer som man vill se på ledande positioner och skriver i ett pressmeddelande:

“Under de senaste tiden har diskussionen om socialdemokratins nya ledning kommit att handla om vilka män som kan tänkas fylla lediga poster. Det är djupt olustigt att ett feministiskt parti som Socialdemokraterna år 2011 inte kan lansera fler kvinnliga kandidater till ledande positioner. Därför firar vi 8 mars med att utöver Lena Sommestad nominera tio kvinnor till partiledningen.”

Hela listan och pressmeddelandet går att läsa här.

Frågan om den blivande partiledarens kön har varit förvånansvärt (och deprimerande) lite omdebatterad under hela tiden diskussioner och förhandsspekulationer pågått. Idel män och gubbar har radats upp som tänkbara kandidater, mer eller mindre meriterade. Men att det inte skulle finnas lika välmeriterade, kompetenta och politiskt kunniga kandidater utan y-kromosom, det verkar sällan ha reflekterats över. Istället har de kvinnor som föreslagits avfärdats som inkompetenta och oförmögna att ena partiet, utan att samma fråga verkar ställas i samma utsträckning till männen. Detta gäller inte bara där i toppen av strukturen, utan är ett mönster som går igen på alla nivåer i partiet, såväl som i samhället. Strukturer som hindrar kvinnor från att nå ledande positioner missgynnar inte bara oss kvinnor som grupp eller som enskilda individer, det missgynnar också hela partiet i stort, då Socialdemokratin tappar än mer förtroende av något som detta, ibland alla de kvinnor och män och unga som skulle kunna se partiet som ett bra alternativ, men istället ser ett maktspel utan politisk vision, utan självinsikt och utan aktivt arbete för jämställdhet. Det är inte pinsamt att vårt parti verkar så oförmöget att ifrågasätta de egna maktstrukturerna och vad de får för konsekvenser, det är djupt tragiskt.

Att studentförbundet nu publicerar en sådan här lista, en lista på 10 personer med ideologiska visioner, ledaregenskaper, förankring i rörelsen, som varken har grått hår eller snopp, visar att det inte handlar om vad som finns, utan var man väljer att titta. Partiet är inte bara sin partiledare, det finns många politiska positioner och funktioner som ska fyllas. Det går inte att komma och säga att “vi tyvärr inte hittade några kvinnor som var tillräckligt lämpade för uppdraget”. Det går inte. Det är Sverige 2011, är det Sverige 1911?