Postmodernismens hänsynslösa gränsupplösning nådde slutligen även Svenska Akademien. Denna feodalismens spillra har beslutat sig för att ge världens största litteraturpris till en musiker. Jag är inte reaktionär. Ett nyfiket utforskande av vad litteratur är och kan vara är någonting jag välkomnar. Men inte till priset av att litteraturen som sådan marginaliseras.
Sverigedemokratifieringen av kulturdebatten är oroväckande. I en tid då vi inte talar om ekonomisk makt har en fiktiv kulturelit blivit en populistisk ersättning. I stället för att ifrågasätta de kapitalägare som styr världen kan man ge sig på en kulturskribent som tjänar tio tusen i månaden. Och jag förstår att det finns en pubertal tillfredsställelse i att se hur ett förmodat etablissemang tappar ansiktet när en popsångare vinner nobelpriset i litteratur. Men Bob Dylan är knappast en avantgardistisk underdog. Dylan har en egen lång, kommersiellt framgångsrik karriär. Hans son, Jesse Dylan, är känd för att ha regisserat storfilmer som American Pie – The Wedding. I och med detta får Dylanklanen betraktas som en etablerad del av västvärldens kulturelit, väl i nivå med medarbetarna på SVT:s Babel eller kulturredaktionen på Sydsvenskan.
Man ska akta sig för falska dikotomier. Jag älskar både Charles Baudelaire och Lena Philipsson. Den senares låt “Helene” är en utmärkt schlager som iscensätter två kvinnors hetblodade kamp om samme man, men den ska inte ha nobelpriset för det. Även om dess rim bitvis klår till och med Bob Dylans. Däremot hade den för min del gärna kunnat tilldelats Rockbjörnen eller en Grammis eller bidragit till att Philipsson fick ett Polarpris. Det finns som bekant utmärkta priser för musiker att ta del av.
De litteraturpriser som väcker global nyfikenhet och gör skillnad är emellertid få. Svenska Akademien, dess arkaiska framtoning till trots, lyckades i en värld av kommers vara en sista bastion för litterär seriositet. I fjol gick nobelpriset i litteratur mycket välförtjänt till den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj, som i sin boksvit undersöker det kollapsade Sovjetunionens politiska och sociala efterskalv. Pytteförlaget Ersatz fick ett rejält uppsving och bilden av Östeuropa som annars alltid filtreras genom starkt ideologiska linser fick förmedlas av en förstahandskälla. Svenska Akademien populariserade litteratur som annars hade lästs av en bråkdel av världens befolkning. Genom att nu vika världens största litteraturpris till en popmusiker som redan har en enorm publik marginaliseras litteraturen ytterligare. I en svensk kontext där läsförståelsen sviktar kan man verkligen fråga sig vad Akademien håller på med.
Jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan och tänker inte börja nu heller. Även om han säkert är en utmärkt musiker. Så bra faktiskt, att han fått en mängd priser från just musikvärlden. Grammy Lifetime Achievement Award, Polarpriset, Oscar för bästa låt och en position i Rock and Roll Hall of Fame. Dylan har det alltså hyfsat förspänt. Genom att ge honom nobelpriset i litteratur förtar man möjligheten att ge mer marginaliserade konstnärer en röst. För att citera Lena Philipsson: “Skillnaden finns, svart eller vitt. Det du vill ha det är inte ditt”.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
Bilden: Jonas Ekströmmer, TT
