I en torr kongressal i Bagdad år 1979 samlades det irakiska Ba’athpartiets centrala kommitté för ett möte. Saddam Hussein satt vid presidiebordet och ledde mötet. Mötet avbröts plötsligen av att en man leds in i rummet av Saddams hejdukar. Mannen var i kedjor och uppenbart utmärglad av tortyr. Han gick upp till podiet och började tala till centralkommittén. Han erkände att han i samarbete med andra ba’athmedlemmar hade planerat en kupp mot den Irakiska republiken och regimen. Efter hans erkännande säger han ”de följande namnen i denna kommitté var med i denna plan”. Han läser upp ett dussintal namn, sakta. Alla som nämns blir utdragna ur rummet av Saddams vakter.
Djurisk panik spreds i rummet. Folk grät och gapade ärofyllda hyllningar till Saddam, i naivt och desperat hopp om att de inte skulle bli nästa på tur. Efter att alla namn räknats upp och nämnda personer förts ut ur rummet togs de ut på baksidan där majoriteten av dem avrättades av exekutionspluton. Detta var den tillintetgörande stund då den ökända diktatorn Saddam Hussein kom till makten i Irak. Detta tronspel har av Christopher Hitchens beskrivits som en av de allra mest extraordinära utrensningar i vår världshistoria. Saddams politiska gallring är den enda kända utrensningen som dokumenterats på film. Sekvensen går att få tag på och beskåda.
Saddam Hussein var en av världshistoriens allra mest brutala diktatorer. Han administrerade en starkt auktoritär stat, fullt jämförbar med Nordkorea eller Stalins Sovjet. Han var ansvarig för flertalet territoriella och etniska konflikter med sina grannar, bland annat Kuwait och Iran. Dessa krig skulle komma att kosta hundratusentals liv, skapa stora ekonomiska förluster och sår mellan folk som aldrig skulle komma till att läka.
Sommaren år 2016 fallerade en militärkupp riktat mot Turkiets konservativa ledare Recep Tayyip Erdogan. I kölvattnet av den misslyckade kuppen påbörjade Erdogan en rad olika utrensningar för att stärka sin redan auktoritära ställning i regeringen och landet. Rensningen i Turkiet är lik den som skedde i Irak; en ledare med stark nationalistisk och konservativ böjning rensar ut politiska motståndare.
8000 poliser avskedades, 3000 jurister, åklagare och domare, 21 000 lärare, cirka 500 präster och andra religiösa ledare, och över 2000 statstjänstemän. Ovanpå det har Erdogan fortsatt spänna sitt grep kring pressen och det fria ordet, bland annat genom att stänga ner flertalet tevekanaler och fängsla journalister. Det är uppenbart att kuppen, likt den mot Saddam, har möjliggjort för Erdogan att rensa i leden bland politiska motståndare och minoriteter. Erdogan har påbörjat en process där han centraliserar den politiska makten och sakta men säkert förvandlar Turkiet till en diktatur.
Den 29 september väckte Erdogan ilska i Grekland genom att ifrågasätta Lausannefördraget. Lausanneföredraget är en konvention som definierar Turkiets gränser efter det ottomanska imperiets fall och Greklands rätt till öarna i de Egeiska havet; öar som Turkiet effektivt förlorade i överenskommelsen. Erdogan river upp gamla sår som funnits mellan de turkiska och grekiska befolkningsgrupperna genom att ifrågasätta landgränserna. Det är fullt möjligt att detta på sikt kan komma att utvecklas till nya allvarliga konflikter mellan greker och turkar.
Det är tydligt att semidiktatorn Erdogan har börjat utveckla sin politik till något som allt mer börjar likna den auktoritära ba’athism som utövats av Saddam Hussein. Han är ett existentiellt hot mot sina grannar och mot sin egen befolkning. Saddam Hussein var en av de allra mest brutala diktatorer i världen. Vi kan inte låta Erdogan fortsätta samma väg.
Sebastian Nilsson Qvist
Libertas redaktion
