Den nya överklassen är en av flera nyligen utkomna böcker som granskar samhällets toppskikt med kritiska ögon. Och det är inte bara den ekonomiska eliten som får sig en känga, utan även den politiska. Bengt Ericson beskriver ett skikt av höga tjänstemän som alltmer förlorat kontakten med markens yta, välvilligt understödda av politiker från både höger och vänster.
Ericsons bok skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Bret Easton Ellis’ roman American Psycho (1991) och Svensk Damtidning, men med den senares storögda beundran utbytt mot snustorr, sylvass ironi. Det ändlösa uppräknandet av överklassens vanor och ägodelar har ett tydligt syfte: att visa upp en samhällsklass som spårat ur, som likt Ikaros har lyft från resten av gruppen med bonusprogram och djärva aktieaffärer som vaxvingar.
Ericsons argument är emellertid mer moraliska än politiska. Boken är en historia om hybris snarare än om produktionsförhållanden. Han är heligt förbannad över företagsledare som inte tvekar att ge sina anställda sparken och sig själva löneförhöjning, men när det kommer till hur detta ska kunna förändras avskriver Ericson möjligheten till politiska åtgärder och sätter istället sitt hopp till kapitalisternas självbevarelsedrift.
Politikerna får dock relativt stort utrymme, och då särskilt socialdemokrater, när det gäller deras roll som understödjare av överklassens maktposition, och då främst av den ”gamla” kapitalägande överklassen, snarare än de höga tjänstemän som annars är Ericsons huvudsakliga fokus. Ericson upprörs till exempel över systemet med A- och B-aktier, vilket ger innehavarna av de förra en oproportioneligt stor röststyrka på företagsstämman. Ett unikt system för Sverige som aktivt försvarats av socialdemokratiska företrädare, och som bland annat fått till följd att familjen Wallenbergs position har stärkts avsevärt.
Ett huvudargument för detta system har varit vikten av ett långsiktigt, personligt ägande istället för ett opersonligt och splittrat sådant. Opersonligt ägande pekar även Ericson ut som ett problem, men ifrågasätter samtidigt om A-aktieinnehav nödvändigtvis ger bättre ägare, och refererar framförallt till familjen Wallenbergs mindre lysande prestationer under de senaste åren. Frågan blir då: rör sig den här typen av regler om nödvändiga offer på reformismens altare, eller är det ett fall av stockholmssyndromet? Har det varit ett rimligt system? Är det fortfarande det?
Ericson tar upp flera exempel på lagar och regler, tillkomna under socialdemokratiskt styre, som tveklöst enbart att gynnar samhällets starkaste grupper och som samtidigt inte är självklart möjliga att försvara med hänvisning till samhällsekonomins bästa – till exempel mycket förmånliga skatteregler för slottsägare. Ska vi kunna föra en trovärdig argumentation om vikten av ekonomisk jämlikhet i framtiden måste vi nog också rannsaka de reformer vi själva har genomfört och ställa frågor om vilket förhållningssätt bör socialdemokratin ha till den ekonomiska makten, och hur vi vill utforma vårt näringsliv. Ericsons bok erbjuder flera intressanta uppslag till sådana diskussioner.

Texten är tidigare publicerad i Libertas 4/2011