Eric Arthur Blair, mest känd under sin pseudonym George Orwell, föddes 1903 i Indien och dog 1950 i London. Bara det faktum att han föddes ett årtionde innan Första världskriget och dog några år efter Det andra bör ursäkta honom den pessimism han bar med sig i sitt författarskap genom sitt liv. Läsaren är kanske mest bekant med böcker som Nineteen Eighty-Four eller Animal Farm som är Orwells mer kända verk – av goda skäl. Orwells romaner om totalitarism och revolutionen är väldigt läsvärda och en bra ingång till hans andra essäer och reportage, men de är också betydligt mer tidsbundna.
Totalitarism i Stalinistisk eller Hitlersk tappning känns inte lika aktuellt eller hotande idag och den förrådda revolutionen kan också kännas gammaldags. Den som enbart läser dessa böcker kan ledas att tro att Orwell var en typiskt 1900-talsförfattare som skrev om 1900-talsproblem men som egentligen inte har något att säga oss om var vi står idag. Det är just därför jag vill försöka rikta läsarens uppmärksamhet till de texter som Orwell skrev – och som faktiskt känns precis lika relevanta idag som den dag de skrevs.
Vad kan George Orwell egentligen hjälpa oss med i dag som vi inte redan vet? Jo, förmodligen kan han hjälpa oss att rikta vårt sökarljus och sätta kurs mot ett mer fruktbart offentligt samtal. I en tid då Donald Trump är president i USA, Theresa May leder Storbritannien och stora humanitära katastrofer utspelar sig är det lätt att drabbas av både villrådighet och uppgivenhet. Det är inte lätt att göra den värld vi befinner oss i såhär sjutton år in i det tjugoförsta århundradet begriplig, om det nu överhuvudtaget är möjligt. Just därför vill jag hävda att vi bör ta lärdom av de som kom innan oss, de som fann sig själva i liknande predikament, men trots det lyckades finna sitt eget sätt att göra världen begriplig igen.
Det finns förstås många som diagnostiserat sin samtid och som eftervärlden mer eller mindre gett rätt. Inte bara Orwell. Men vad gör Orwell så unik? Inte mycket egentligen – jag försöker inte övertyga läsaren att enbart ge sig i kast med att läsa Orwells samlade verk och ignorera alla andra – utöver en påtaglig enkelhet. Orwell kunde lika gärna skriva en fantastisk essä om hur en kopp te bäst bereds (A Nice Cup of Tea) som han kunde skriva en lika fantastisk essä om det engelska språkets tillstånd (Politics and the English Language) eller en text om varför läsning är en billigare (och förmodligen hälsosammare) hobby än rökning (Books v. Cigarettes). Det är just på grund av hans vidd som vi behöver läsa Orwell. Av intresse för Orwell är inte enbart samtida politiska frågor utan även enklare nöjen såsom skönlitteratur, te och cigaretter. När Bertolt Brecht ifrågasatte sin egen tid med invändningen att ett samtal om träd nästan är förbjudet eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet kan vi tänka oss att Orwell kanske hade svarat något i stil med att att just dessa tider kräver att vi talar om träd, eller te, för att inte förlora vår mänsklighet.
I sina essäer A Hanging från 1931 och Marrakech från 1939 beskriver Orwell just människan i sin nakna mänsklighet. Under en tid arbetade Orwell som fångvakt i Burma, som då var en brittisk koloni, och en dag skulle en avrättning verkställas. En äldre man skulle hängas, precis som så många före honom och så många efter honom. Så vad gjorde då den här gamle mannen så speciell? Precis som med Orwell själv – inte mycket, förutom en händelse på väg till galgen. Eskorterad av fyra fångvakter på väg till sin egen avrättning undviker den gamle mannen att trampa i en pöl på marken och plötsligt slår det Orwell att det är en fullt fungerande människa vars liv snart ska upphöra. Plötsligt inser han vad det innebär att avrätta en människa, en människa som trots att han i stort sett redan är död inte vill trampa i vattenpölen på marken. Människans mänsklighet blir plötsligt akut uppenbar.
I essän Marrakech beskriver Orwell en liknande situation som den i Burma. Under en vistelse i Marrakech ser han varje dag några högar med ved vackla förbi utanför sitt fönster tills han en dag går ut precis som veden passerar och inser att det i själva verket är gamla gummor som bär på veden. Han hade aldrig sett, eller reflekterat över, att det var människor som bar veden – det var bara ved, varken mer eller mindre. Orwell beskriver osynliggörandet av människor och hur han, så fort han satt fot i Marocko, blev upprörd över hur åsnorna fick bära alldeles för mycket utan att tänka på människorna. Nog för att åsnorna också behandlas illa, men de osynliggörs inte på samma sätt av den västerländska blicken som människorna. Är inte detta precis vad vi gör i dagens så kallade flyktingkris? Ibland kanske vi föredrar att helt enkelt avhumanisera dem, göra dem till statistik och stoppa undan dem i något flyktingboende i någon sömnig bruksort i Mellansverige. Hur ofta hör vi egentligen individens, människans, berättelse?Ett annat exempel är de EU-migranter som så ofta tvingas sitta ute och tigga. Folkoperan gjorde nyligen en poäng av att dela ut biljetter till uppsättningen av verket Förklädd gud (vars syfte är att synliggöra de osynliga) till de som stannade upp och läste en skylt ett antal olika EU-migranter bar runt på. Biljetten blev ett tack för erkännandet som finns i att stanna upp och läsa skylten, men det tog över 12 timmar innan någon faktiskt gjorde det.
Det sker så enkelt och otvingat att vi objektiverar människor. Personen som står i min väg i rulltrappan, är hen en människa eller ett trafikhinder? Jag är lika skyldig till den här typen av vulgär objektivering, ibland kommer jag på mig själv med att bortse från det faktum att människan är just en människa med hopp och drömmar och erfarenheter och åsikter. Inte för att jag aktivt förnekar människan hennes mänsklighet, utan för att vardagen rör sig alldeles för fort. Just här är det så viktigt att just stanna upp, se en annan människa i ögonen och se den mänsklighet som vi alla har gemensamt. Det är lätt att tala om att förbjuda tiggeri eller att deportera människor om vi slutar se dem som människor, om vi lyckas distansera oss tillräckligt blir snart allt möjligt.
Vår väg framåt lär stundtals bli svår och vår destination ständigt oklar, men jag tror att Orwell kan vara hjälpsam. I en av sina mer kända essäer, Politics and the English Language från 1945, beskriver han hur det dåvarande engelska språket behöver städas och hur plattityder och annat slarv behöver rensas ut. Tesen som Orwell driver i essän är att den som har för vana att skriva slarvigt även är benägen att tänka slarvigt. Själva skrivandet är ju ett sätt för oss att kommunicera våra tankar och, som astronomen Carl Sagan en gång uttryckte det, bryta tidens bojor.
Orwell kan hjälpa oss att se mer tydligt det som redan finns framför oss. Författare och tänkare som Orwell har alltid varit viktiga, men i tider som dessa är de alldeles särskilt nödvändiga för att stå emot den ankommande stormen. När en anställd i Vita Huset i USA börjar tala om ”alternativa fakta” eller politiker på hemmaplan börjar använda begrepp som ”enkla jobb” och ”anställningsbarhet” bör vi stanna upp och tänka efter. Orwell ger oss ett ramverk genom vilket vi kan börja förstå vår samtid på ett sätt som få andra har lyckats med, och så vet han hur en bra kopp te bäst tillbereds.
Den som vill läsa George Orwell behöver inte leta särskilt länge, hans finns i nästan alla boklådor nuförtiden. Nineteen-EightyFour (1984 som den svenska översättningen heter) och Animal Farm (Djurens gård på svenska) är bra ställen att börja på, men även antologierna Why I Writeoch Books v. Cigarrettes och reportageboken Homage to Catalonia som alla finns utgivna av brittiska Penguin är att rekommendera. Nyligen kom också en antologi med nyöversatta essäer under titeln Som jag behagar ut på bokförlaget Natur & Kultur. Den som vill läsa om Orwell gör sig själv en tjänst om den läser Why Orwell Matters av Christopher Hitchens.
Alfred esbjörnsson
Sapere Aude
