(För tidigare inlägg om utbildning i Mae Sot, se ”Interndemokrati på burmesiska” och ”Utbildning vid den thai-burmesiska gränsen”.)
De senaste dagarna har det varit stor uppståndelse i huset där jag bor. Av de 13 deltagarna på utbildningen har den yngsta av tjejerna blivit kallad till intervju med FN, för att eventuellt få tillstånd att åka till tredje land, som det kallas. Detta innebär i hennes fall att få uppehållstillstånd i USA.
Kravet för att läsa den här ettåriga utbildningen är att man ska arbeta för sin organisation i minst ett år efter avslutade studier, och därmed använda sina nyförvärvade kunskaper för att arbeta för Burmas frihet och demokrati. Den här unga kvinnans situation var sådan att hennes familj hade ansökt om att få komma till tredje land redan långt tidigare. Sådant kan ta mycket lång tid, och hon började därför LMP-utbildningen. Men nu hade familjen fått besked om att de skulle på intervju, vilket innebar att hon måste lämna kontoret och flytta tillbaka till flyktinglägret.
Hon befann sig därmed i en mycket knivig situation. För egen del ville hon helst av allt fullfölja den utbildning hon påbörjat, tillsammans med de kompisar hon precis börjat komma nära. Gjorde hon det hade hon dock varit ensam kvar i Thailand, med hela sin familj i USA. Många av dem jag har pratat med tidigare har gett utlopp för en uppfattning att det är lite av ett svek mot sina landsmän att flytta till ett annat land. Det är som att ge upp och lämna kvar kampen till dem som blir kvar. Kanske kommer de att återvända sedan, om och när landets situation har förbättrats. Men deras landsmän har då stannat och jobbat för sitt land, för rätten att kunna bo och leva i fred och frihet på den plats de är vana vid, med de sedvänjor de uppfostrats med.
Den här unga kvinnan är det dock ingen som anklagar. Hon har inte så mycket val. Jag lider med henne när hon ska packa ihop sina tillhörigheter och ta farväl. Hon kämpar med gråten och kramar alla krampaktigt. Jag frågar hur hon känner sig, och hon mumlar ”very, very sad, teacher” och ger mig en hård kram. Jag försöker säga att det kommer bli bra, att hon kommer att trivas och bli lycklig i USA. Men det känns som en stor fet lögn.
För hur ska det gå för henne där? Hon är så oerhört ung i vissa hänseenden, så väldigt mycket yngre än en svensk (och, föreställer jag mig, således även en amerikansk) artonåring. Samtidigt är hon årtionden äldre än många västerländska jämnåriga – kan så mycket mer, och har sett så mycket mer. Har gnetat och knatat med fattigdom och förtryck, flytt sitt eget land och bott i flyktingläger med knappa resurser av alla slag. Har vuxit upp i andra hierarkiska strukturer, och med andra religiösa föreställningar. Har lagat mat åt och tagit hand om sina familjemedlemmar, och sett det som en självklarhet att man stöttar varandra både ekonomiskt och socialt. Hon har troligtvis sovit på golvet i hela sitt liv, tvättat sig i kallvatten och ätit ris tre gånger om dagen. Den mat hon har ätit har inhandlats på marknader av olika slag, och har troligtvis mycket sällan varit inpackad i en färgstark plastförpackning från något multinationellt företag. Hon har vuxit upp i öppna landskap med grönska och berg i alla väderstreck.
Däremot har hon inte haft pojkvänner eller flickvänner, druckit sig full och somnat på fel ställe. Hon har inte käftat emot lärare eller föräldrar när hon varit tonåring, inte färgat håret blått och klippt sönder sina kläder. Har inte lyssnat på hög musik eller trotsat förbud av olika slag, bara för känslan av att trotsa något. Har inte fått lära sig att armbåga sig fram för att synas och höras och absolut inte att ifrågasätta auktoriteter av olika slag. Har inte bott i höghus där gatorna nedanför är fulla av bilar, bussar och avgaser, handlat i stora anonyma mataffärer eller ätit fettrika hamburgare med pommes frites. Detta föreställer jag mig att hennes nya jämnåriga kompisar kommer ha gjort, i det nya landet.
Hur gör flyktingar och immigranter för att anpassa sig till allt nytt? Hur kommer de in i sin nya roll, som samtidigt allt som oftast är förknippad med att plötsligt tillhöra den grupp i samhället som innehar lägst status? En situation där de ska ta anställning i det nya landet, på det nya språket, med den jäntemot lokalbefolkningen enda påtvingade konkurrensfördelen att de erbjuder sig att arbeta för en lägre lön och med sämre villkor.
Det enkla svaret är väl att man ser till att ordna det för sig, på bästa sätt efter förutsättningarna. Att emigrera till USA, möjligheternas land, kan ju naturligtvis också innebära stora fördelar. Oavsett det undrar jag hur det kommer att gå för min nya unga vän, och hur hennes amerikanska alter-ego kommer att vara.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
