Årets julkalender har blivit hett debatterad under december. Mikael M Karlsson vill inte kritisera öldrickandet eller svärandet, utan tigandet kring klassamhället. En tendens han känner igen i den svenska socialdemokratin.
Jag älskar årets julkalender 1000 år till julafton. Blandningen mellan folkbildning och underhållning gör att jag inte har haft tråkigt ett enda avsnitt. Ändå finns det något där som stör. De 14 första avsnitten använder ett skickligt pedagogiskt grepp där berättelser från fattiga och rika varvas med varandra för att på så sätt visa på barns skilda uppväxtvillkor genom historien. Men från 1920-talet och framåt finns inga fattiga och rika i årets julkalender. När dagens avsnitt är klart och tv-kamerorna är tillbaka i studion för att öppna lucka 23 blir jag sittandes framför tv:n och funderar på vad för bild av historien julkalendern förmedlar och vad för konsekvenser den historieskrivningen har för vårt sätt att se på samhället i dag.
I julkalenders första avsnitt får vi följa med till besök hos en rik vikingafamilj där fadern kommer hem efter ett flera års långt plundringståg. I nästa avsnitt är familjen trälar som ska tas till marknaden för att säljas. Under 1400-talet är familjen gruvarbetare där barnen tvingas arbeta i livsfarliga miljöer. I avsnittet efter är familjens överhuvud Gustav Vasa och barnen ska lära sig att uppföra sig som hovfolk. Under 1600-talet får vi följa med på besök hos de fyra stånden. I varje stånd visar det sig att alla barn har sina egna framtidsdrömmar. Men varje gång avvisas barnens drömmar bryskt med att fadern konstaterar att på 1600-talet kan man inte bli något, du är något.
Sista besöket hos en överklassfamilj blir 1910 då prydhet och bacillskräck står i fokus. Sen tar berättelsen om ett Sverige präglat av olika klasser slut. Julkalendern fortsätter med att berätta om barnkollon, ransoneringar, hemmafruar och kollektivboenden. Fram träder en bild av ett samhälle där tidens skiftningar förvisso starkt präglade barnens liv, men där villkoren för barn i Sverige efter 30talet var tämligen lika. Klassamhället förpassas till förkrigstid.
Jag anklagar inte skaparna av årets julkalender för att förvränga historien i politiskt syfte. Den historia de berättar är sann. Vad jag däremot vill hävda är att vid historieskrivning finns det alltid flera sanningar. I valet av vad vi berättar och inte berättar skapas en bild av historien. Och vilken förklaring av historien vi ansluter oss till har konsekvenser för vårt sätt att se på samhället i dag.
Historikern Åsa Lindeborg hävdar i avhandlingen ”Socialdemokraterna skriver historia” att socialdemokratins historieskrivning i efterkrigstid tvingats till att anpassa sig efter de gränser som en borgerlig hegemoni satt upp. Det är segraren som skriver historien, men segraren tvingats också anpassa sin berättelse efter vad som i hens egen tid ses som möjligt att tycka och tänka. Borgerligheten har kunnat acceptera tal om sociala reformer, men aldrig krav på grundläggande förändringar i samhällets ägande- och maktstruktur. På socialdemokraternas hemsida nämns i dag striden om löntagarfonder med en enda rad, medan den allmänna tilläggspensionen, ATP, får ett helt eget stycke.
Som en del i denna socialdemokratiska historieskrivning ingår att sedan 1930-talet tona ner talet om klasser. Kampen för klassen blev i och med Per Albins Folkhem kampen för att förbättra för hela folket. Men i själva verket var aldrig folkhemmet och samhälle utan klasser. Förvisso minskade ojämlikheten fram till början av 80-talet (för att sedan öka igen), men klasserna upphörde aldrig att existera. Folkhemmet hade hela tiden spricker i fasaden. Men det som inte passat in i berättelsen om en nation i ständig progression fick aldrig plats i partiets historieskrivning.
Att den berättelse som berättas i julkalender sammanfaller med en historieskrivning som säger att klassamhället upphörde i och med folkhemmetsentré är ett tydligt exempel hur en viss uppfattning om historien kan upphöjas till allmänt vetande.
Berättelsen om klassamhällets död är förödande. Inte minst för socialdemokratin själv. Om jämlikheten redan är här finns inget behov av fler reformer. Och vem behöver då socialdemokratin?
Marx hävdade att ingen rörelse kan ”ta itu med sig själv förrän den befriat sig från övertron på det förgångna”. Löftet om morgondagen måste vara vackrare än minnet av gårdagen.
Mikael M Karlsson
