100% arbetslöshet

Sveriges tillväxt 1950-2004

BNP-utveckling per person 1950-2004, årlig tillväxttakt och 5-års glidande medelvärde. Källa: Finansdepartementet

Krisen är inte så farlig. Vår BNP kanske hamnar på 2005 års nivå. Fattigare än så blir vi inte och egentligen är inte arbetslösheten heller så farlig. Förvisso kommer den hamna på 12%, men om man räknar som vi gjorde förr är arbetslösheten snarare 9%. Det är lugnt…

I en lång artikel skriver DN:s utrikesredaktör Anders Bolling att vi kommer att se tillbaka på krisen om några år och tänka att den inte var så farlig. Antagligen har han rätt. Men när han säger vi, måste man komma ihåg att han menar en majoritet, absolut inte alla. När 9%  är arbetslösa är inte deras arbetslöshet 9%. För den utan arbete är arbetslösheten 100% och risken är att den så förblir.  Ett av de mest obehagliga fenomenen med arbetslöshet är att det minskar chansen att få ett nytt jobb (Falter, 1998). Precis som med hemlöshet får utslagning från arbetsmarknaden effekter för människor långt efter det att nya jobb skapats. Därför är det inte ständigt stigande BNP endast som betyder något utan vad vi gör med de tillgångar vi förfogar över.

Att BNP princip stigit konsekvent sedan 50-talet (även under stora delar av 90-talet) förvånar en del när man berättar det.  Har man vänstersympatier lägger man gärna in en lite orättvis påminnelse om att  vi bara haft negativ medeltillväxt en gång, när borgarna hade makten på 90-talet. Att saker och ting som byggts upp under flera år kraschar efter att högern vinner val säger egentligen väldigt lite om deras politik de för när de får makten. Dock kan man inte undgå att roas lite av ironin i att det hände igen.

Det viktiga är förstås istället att inse att kriser i det långa loppet kan få oerhört stora konsekvenser för individer även om nationen klarar sig hyfsat över tid. Högern hävdar då arbetslinjen genom att försvåra för de som står utan arbete i tron att det kommer hjälpa dem och samhället. Man pratar om individens frihet som frånvaron av tvång, men beskär individers möjligheter. Ekonomen som Anders Bolling pratade med hade förstås rätt i att vi skulle se tillbaka på 90-talskrisen och säga att det inte var så farligt. Han bara struntade i att definiera vilka vi är. Det kan man göra, särskilt om man är akademiker och dessutom vet att kriser alltid slår nerifrån och upp. Det är verkstadsarbetarna och vårdbiträdena som i första hand blir arbetslösa. Ekonomer kan sitta mitt i en kris och säga att i det långa loppet löser det här sig. För det gör det, både för Sverige och för dem. Men att bortse från alla som far illa på vägen, till exempel genom att försvåra för arbetslösa, är ren kollektivism. Något som högern gärna anklagar oss för. Det är 56 dagar sedan Konjunkturinstitutet uppmanade regeringen (för andra gången!) att gå in med finanspolitiska åtgärder, men Fredrik Reinfeldt hävdar att historien kommer att ge honom rätt. Precis som ekonomen Bolling pratade med vet han kanske att så länge man inte ser till individer så löser det sig i regel.

Skrivet av Jesper Alex-Petersen, medlem i Libertas redaktion

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *