Vad skulle Joe Hill kämpa för om han levt idag? Det frågar sig Hans Repo, som sett restaureringen av Bo Widerbergs film om den kända agitatorn. Foto: Triart.

Det är 100 år sedan Joe Hill avrättades och jag går och ser Bo Widerbergs film från 1971 som visas på Folkets bio till minne av dagen den 19 november 1915. Jag ser hur Joe Hill som fattig och hopplös från Sverige kommer till New York och Frihetsgudinnan. Jag ser hur han tjuvåker västerut på godstågen i hopp om lycka, jobb och liv. Jag ser hur han som rallare och gruvarbetare blir behandlad som smuts. Och jag ser hur han sjunger, hur han organiserar sina kamrater för att även arbetare ska omfattas av rättigheter. Han retar upp etablissemanget, och slutligen ser jag hur han dör, hur myndigheterna skjuter ihjäl honom.

Sedan går jag ut från bion, ut på gatan och är full av organiseringsiver. Jag vill protestera, manifestera, agitera! Jag vill stå sida vid sida med alla de som också vill kämpatillsammans för arbetarrättigheter.

Bo Widerbergs film fungerar så; det är en handbok för organisering, full av symbolik och full av kamplust. Jag frågar mig bara: vad är det jag ska organisera mig för i dag?

Arbetarrörelsen som den gestaltas i Widerbergs film tillhör historien. I Sverige ledde organiseringen bland arbetare på 1900-talet till ett jämlikt samhälle med rättigheter som omfattar alla, även arbetare. Joe Hills svenska motsvarigheter kan sägas ha lyckats. Så vad göra med min organiseringsiver?

Joel Häggström, Joseph Hillstrom eller Joe Hill kom till USA som ekonomisk flykting. Han sökte efter hopp, ett nytt liv. USA behövde arbetskraft från utlandet, men som arbetare blev han och hans kamrater ändå bespottade. I en av filmens scener tvingar ett gäng cowboykapitalister dem att kyssa den amerikanska flaggan och sjunga nationalsången. Kapitalisterna slår dem blodiga med påkar, rullar in dem iaska, pressar in stjärnbaneret i deras munnar, tystar dem i hopp om att de ska jobba utan att klaga, utan vatten och raster.

Parallellerna till dagens Sverige är övertydliga. Joe Hill och hans polare är invandrare. De är européer och latinamerikaner. De är smutsen, de bespottade. Och om jag i Joe Hills anda ska organisera mig så är svaret enkelt: Jag ska organisera mig för de som står längst från samhället, för smutsen. I dag består smutsen till exempel av romerna, de papperslösa, de nyanlända. I Joe Hills anda bör vi alltså organisera oss i förorterna, organisera alla de som i brist på hopp i Sverige vänder sig till IS. Som en kollektiv kraft kan vi skapa ett samhälle som inkluderar alla. Vi ska inte sörja; vi ska sjunga och vi ska organisera! Utav bara helvete.

Liksom jag använder stora delar av arbetarrörelsen i dag mannen, myten, legenden Joe Hill som en romantisk symbol för kollektivets kraft på arbetsplatsen. Men i den realpolitiska verkligheten agerar arbetarrörelsens ledare (våra folkvalda socialdemokratiska politiker) på ett helt annat sätt: Romerna ses som ett bekymmer, några som bara ska ut ur landet. Våra nyanlända migranter ska få nöja sig med anställningar utan kollektivavtal, om de ens får komma hit. Och med ökad övervakning och paranoid terrorbekämpning misstänkliggörsmän med stora, svarta skägg.

Hade Joe Hill levt i dag har jag svårt att föreställa mig att hanskulle ha tillhört den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Kanske hade han suttit på den kalla marken utanför stadshuset i Malmö och kämpat tillsammans med romerna för deras rättigheter, släpats iväg av polisen.

Jag vet, realpolitiken är komplex. Det är kanske inte så enkelt att sitta där uppe med makten över ett helt land i sin hand, och samtidigt försöka behålla den. Det är inte samma sak som att kämpa där nere på arbetsplatsen för schyssta villkor. Men våra folkvalda socialdemokratiska politiker bör kanske påminna sig själva varur rörelsen härstammar.

Joe Hill dör till slut. Myndigheterna skjuter ihjäl honom och hans vänner inser bittert att hans död paradoxalt nog kan föra med sig något positivt: en starkare organisering. I dag ska ingen behöva dö, för mig räcker det med att se filmen för att väcka organiseringsivern. Jag hoppas att även våra politiker där uppe gör detsamma.

Hans Repo

Malmö