I år har vi haft demokrati i 100 år, då för första gången sattes en kvinnlig fot i Sveriges riksdag och vi fick en jämlik röst i demokratins Sverige. Jag kan vemodigt känna idag att även fast det är 100 år av demokrati har vi inte kommit särskilt långt.
Jag knyter ofta näven i fickan när männen ses som självklara i maktens korridorer och kvinnor ses som inkvoterade. Män väljs av män och det finns en osynlig maktstruktur som alla känner till men få gör någonting åt. Män anses vara kompetenta på grund av sitt kön och kvinnor anses väljas på grund av sitt kön. Vad jag vet så är vi alla människor med samma förutsättningar och intelligens, dock har män andra privilegier i sitt liv. Kvinnor släpar efter i maktens korridorer och det är inte på grund av att de inte kan, har kompetens eller att det går ovanligt långsamt. Det är för att den patriarkala strukturen är given och bekväm att inrätta sig i, istället för att den ifrågasätts.
För att en kvinna ska få chansen att ta sig framåt, ska hon samtidigt som hon innehar kunskap delta på mäns villkor och i en så kallad kvinnlig ram. Alltså vara som en kvinna förväntas vara utseendemässigt och i sin framtoning samt socialt och kulturellt. Visst är det kul med en valrörelse under demokratins stora år. Men tanken som slår mig under kommande valår är att den reella ojämlikheten mellan könen kvarstår och inte har utvecklats nämnvärt på 100 år. Den stora skillnaden är att kvinnor i dag gör det kvinnor gjorde för 100 år sedan samt att de försörjer sig själva. Alltså har vi kvinnor ett obetalt heltidsjobb och ett förvärvsarbete. Jämlikheten har blivit bättre och det finns jämlika förhållanden men de är som sällsynta fåglar i en urban innerstad.
Jag har börjat lägga märke till mer och mer grejer för varje gång jag går på ett sammanträde eller ett föreningsmöte. Vi kvinnor väljs till vice ordförande för att ordförande är en man, vi kvinnor står varvat med män på listorna, orden ekar jämt mellan väggarna “Vi ser gärna en kvinna som ställer upp”, vi blir tackade för att vi kommer på möten och självklart ska vi brygga kaffet för annars blir det ju inget. Vi fixar och donar in i det oändliga, släpar runt material, skriver artiklar och värvar medlemmar. Vi slåss för en bättre värld men gör vi det på lika villkor? Jag känner mig trött på attityder och uppgiven av att tiden inte har förändrats, men jag kommer aldrig att sluta slåss för att varje kvinna som arbetar politiskt ska få göra det på lika villkor. Samma arbete och samma respekt som männen får. Min fråga är – När är en kvinnas tid lika mycket värd som en mans i politiken?
Kvinnor förväntas ta ett mer socialt ansvar i politiken då det är ett sammanhang av människor. Det handlar inte enbart om att brygga kaffet, utan om att ta reda på hur folk mår, ta ansvar för andras känslor om en uttrycker en annan åsikt. Listan kan göras lång och jag tror vi alla vet de ord som en kvinna kan bli omnämnd med om hon inte faller i ramen. Känslokall, broiler, manhaftig och jag tror vi slutar där för negativa ord ska inte uppmuntras och förstärkas.
Ja, Magdalena Andersson är statsminister och hon är en kvinna. Jo jag vet det. Men. Hur lång tid tog det innan vi fick en kvinnlig statsminister? Hade Magdalena Andersson levt i den utopi som jag hoppas blir verklighet hade hon varit vår partiledare för längesedan. Vår partiledare är en erfaren och kompetent politiker, en ledare som innehar det som en statsminister bör besitta – ledaregenskaper i tydlighet i det politiska budskapet och handlingskraftig. Jag är stolt över Magdalena Andersson som företrädare för socialdemokratin och jag förväntar mig att vi även i fortsättningen ska välja efter kompetens som i hennes fall och inte på på grund av kön och gamla mansdominerade strukturer i det politiska landskapet.
Junie Ek A
Libertas redaktion
