I förra veckan var jag i Tyskland. Inte någon av de tyskar jag umgicks med demonstererade på 1 maj, även om de gissningsvis alla snarare tillhör vänstersidan än högersidan. När jag på torsdagen sa till en kille att jag tänkte demonstrera med facket DGB och socialdemokratiska partiet SPD på 1 maj, tyckte han att det var konstigt och menade att det bara var fackliga och medelålders/äldre som demonstrerade där. Snarare tyckte han att “prekariatets” alternativa 1 maj-demonstration vore relevant. Prekariatet är ett begrepp för de personer som står utanför arbetsmarknaden eller har en svag position där, och är anställda t ex av bemanningsföretag eller på visstidsanställningar eller deltid.
I Tyskland liksom i många andra europeiska länder finns det delvis en kritik mot facket för att vara en organisation för de som redan är etablerade på arbetsmarknaden och har fasta anställningar. Därför finns det alternativa första majdemonstrationer som Euromayday i Tyskland. Euromayday är för den delen, som namnet antyder, en paneuropeisk företeelse; dessa problem, dessa diskussioner och dessa rörelser finns över stora delar av Europa. Vänsterdagstidningen Die Tageszeitung hade i torsdags inför första maj en intervju med en kvinna från DGB och en företrädare för tyska Euromayday, om första maj och huruvida facket representerar prekariatet eller ej. Ur intervjun med juridikstudenten Lea Voigt från Euromayday:
taz: Vad gör fackförbunden fel, så att det behövs en Euromayday?
Lea Voigt: Fackförbunden orienterar sig övervägande gentemot normalarbetsförhållanden. Men sådana finns det aldrig för alla. Invandrare och kvinnor till exempel avviker ofta från det. Och idag finner sig allt fler människor i prekära förhållanden – till exempel i låglönesektorn, som Hartz IV-tagare [bidragstagare], i tillfälliga anställningar eller som papperslösa.
taz: De är väldigt olika saker.
Lea Voigt: Vi utgår inte heller ifrån att det finns något sådant som “prekariatet”. Trots det vill vi sammanbringa dessa olika saker. Därför talar vår demonstration såväl till en kommunalt anställd som till en nigeriansk invandrare som efter en arbetsplatsolycka slängts ut från sitt jobb på ett bemanningsföretag. Självorganiserat motstånd finns knappt bland fackförbunden. Och just sådant motstånd vill vi stödja, göra tydligt och skärpa.
På ett relaterat tema, publicerade DN Kultur glädjande nog igår en essä om något som de inte skriver om så ofta, nämligen arbetsmarknadsfrågor. Det är en essä av sociologen Wojtek Kalinowski som skriver om “working poor”, “arbetande fattiga” i Europa. Det begreppet har i Europa tidigare associerats med USA och en oönskvärd samhällsekonomisk modell där lönerna för de lågavlönade är så låga att de måste ha två jobb för att klara sig (jfr Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad). Men att tro att det inte finns arbetande fattiga i Europa är naivt; lagliga minimilöner har de senaste åren varit en av de största politiska frågorna i Tyskland just p g a situationen för arbetande fattiga, och visst finns det ett prekariat även i Europa. Om det, se till exempel den nederländske ekonomen Wiemer Salverdas artikel “The bottom quarter“.
Statsvetarna från Oxford Desmond King och David Rueda har också skrivit mycket bra om det här problemet, och inte minst från ett socialdemokratiskt perspektiv: problemet att socialdemokratin ska representera folket och arbetarklassen, men att prekariatet/de arbetande fattiga tenderar att inte gynnas nog av socialdemokratiska partier i regeringsställning, som är mer inriktade på sina kärnmedlemmar som tenderar att vara mer “insiders” på arbetsmarknaden. King och Rueda skriver:
“‘cheap labour’ has become as important in social Europe as it has been in liberal America. If we define cheap labour as a sector of workers characterised by low pay levels, poor employment protection and scant benefits, European economies now use it as much as America. They simply obtain it in a different way, by promoting non-standard employment (including employment of, often illegal, immigrants). These are the new outsiders.”
För socialdemokratisk förnyelse idag är frågan om en kompromisslös linje för jämlikhet och rättvisa för alla – inte bara för de som har relativt stark ställning på arbetsmarknaden – en verklig knäckfråga.
/Erik Bengtsson, GSHF och Libertas redaktion
Christian Jacob, “1. Mai: Tag der Arbeit oder Tag des Nebenjobs?“, Tageszeitung 30 april
Wojtek Kalinowski, “Ingen lön för mödan“, DN 4 maj
Desmond King och David Rueda, “Cheap labour is Europe’s outsider class“, (pdf) Financial Times 6 september 2006
